#1 Är du optimerad lille vän?
Premiären av mitt nyhetsbrev utgår från den radikala tanken att i nådens år 2024 inte se sig själv som en samling egenskaper redo att optimeras.
“Och hur är det med skärmtiden då?”
Frågan gjorde att jag skruvade lite nervöst på mig i fåtöljen hos min psykolog i Gamla stan i Stockholm. Det var ganska exakt ett år sedan. Hösten och vintern hade, precis som nu, känts lång och mörk. I terapin hade vi pratat om undvikande-beteende. Det du gör för att fly bort från till exempel en jobbig känsla. Att försvinna in i planlöst skrollande är ett utmärkt exempel på just ett undvikande-beteende för många, och för mig.
“Ja, det går väl i vågor. Klart att det ibland kan bli ganska mycket” försökte jag.
I själva verket hade jag ingen aning. Det enda jag visste var hur otroligt effektiva TikToks algoritmer var och hur jag för första gången på många år var chockad över hur en ny digital tjänst fullkomligt kunde sluka mig som användare - och med rekordfart. Fem minuter kunde bli två timmar utan att jag egentligen hade planerat det. Mådde jag skit på grund av TikTok eller var TikTok symptomet på att jag mådde skit?
Min psykolog påminde mig om att min mobil helt automatiskt loggar min skärmtid, så vi skulle enkelt kunna få fram obarmhärtigt konkreta siffror över exakt hur många minuter jag riktat den självlysande nöjesmaskinen mot ansiktet varje dag. Här och nu, mitt i terapin. Det fanns ingen flyktväg. Jag tog upp mobilen ur fickan och fick fram uppgifter om snittiden för min skärmtid den senaste veckan.
Jag hade haft en ganska aktiv vecka rent fysiskt, så jag tänkte att jag inte skulle behöva skämmas så mycket. Samtidigt insåg jag att jag inte hade någon som helst uppfattning om vilket resultat som hade varit något att skämmas över. Det som blev tydligt var dock hur stor del av den totala skärmtiden som ägnats åt att se ljudtekniker förklara komprimeringsfilter, Michael Jacksons gamla trummis spela kända beats, nån snygg fitnessinstruktör som gav råd kring hur man bäst motiverar sig att träna, mystiska klipp från övervakningskameror där märkliga saker händer samt tusen andra med kirurgisk precision frammatade TikTok-klipp.
Skärmtid i snitt per dag: 4 timmar och 26 minuter.
Användning av TikTok per dag i snitt: 2 timmar och 20 minuter.
Mer än hälften av min skärmtid kom från en enda app i mobilen - TikTok. Jag var en 46 år gammal man med en examen i medie- och kommunikationsvetenskap, 20 års karriär som journalist och kommunikatör bakom mig och med en relativt skeptisk attityd till det mesta. Men nu var jag en av dem, algoritmknarkarna. Helt förlorad och redo att påverkas av en kinesisk sociala medier-jätte med diffus agenda.
Eller?
I det senaste avsnittet av Café Bambino (podden från Aftonbladet Kultur, med kulturchefen Karin Pettersson och författaren Tone Schunnesson) förde Schunnesson ett resonemang kring TikTok, dumskrollande och den där känslan av att det man gör online är dåligt eller till och med destruktivt.
Många ser på passiv mediekonsumtion eller sociala medier-skrollande som något väldigt negativt. Att inte hela tiden sträva efter att utveckla sig själv, lära sig saker eller träna en förmåga ses som mindre värt. Varför kollar du på Love is blind när du skulle kunna skriva på nästa generationsroman? Eller arrangera en litteraturcirkel med dina vänner? Eller träna för nästa ultramarathon. Fin- och fulkultur. Fin- och fulsysselsättning.
Tone skäms inte för att hon kollar TikTok och slappar med mobilen. Hon pekar till och med på att hon knappt blivit författare om inte internet och sociala medier funnits. Det var genom egna plattformar på nätet hon lärde sig att skriva och uttrycka sig, långt innan författarskolan på Biskops Arnö. Hon älskar TikToks algoritmer och hur bra de fungerar för att ge just henne ett perfekt flöde av uppdateringar.
Det verkar även artisten Zara Larsson tycka:
“Tolv timmar om dagen. Dopamin, dopamin, dopamin. Tyvärr. Jag är totalt mobilberoende.” - Zara Larsson
(ur en intervju med DN:s Patrik Lundberg förra veckan).
Foto: Piaras Ó Mídheach CC BY 2.0 DEED
Karin Pettersson och Martin Gelin skrev boken Internet är trasigt 2018 om hur de stora techbolagen haft en roll i att stärka antidemokratiska strömmar i världen samt hur bolagens algoritmer påverkar människor. Att algoritmerna förstör vårt onlineliv har blivit en sanning mer eller mindre. Men Tone Schunesson vänder på resonemanget helt och kommer fram till en radikal slutsats. Enligt henne förstör inte algoritmerna vårt liv på nätet, de förstör vårt fysiska liv långt borta från skärmarna.
Vi lever i föreställningen att vi, likt algoritmerna, måste optimera oss själva hela tiden. Att skrolla TikTok och vara passiv är inte produktivt.
Istället för den gamla frågan “Är du lönsam lille vän?” tycks tidsandans största fråga vara “Är du optimerad lille vän?”.
En radikal tanke 2024 är att inte se sig själv som en samling egenskaper redo att optimeras.
Tone skäms inte för att hon älskar TikToks algoritmer.
Jag gillar Tone.
Nyhetsbrevet är igång
Ett inlägg på Threads:
Responsen när jag lanserade det här nyhetsbrevet har varit enorm. Jag är så otroligt glad och faktiskt stolt över att så många har velat registrera sig som prenumeranter.
För några veckor sedan gjorde jag en liten undersökning på Threads baserat på min egen känsla att nyhetsbrevet - det kommer att hända. Så här är vi nu, redan i början av året och med känslan av att verkligen inspireras av de som driver framgångsrika nyhetsbrev inom en genre jag uppskattar.
Jag är faktiskt ny på det här, så tveka absolut inte med feedback, idéer på ämne eller annat. Jag finns tillgänglig i de flesta kanaler och fredrik@fredrikwass.se fungerar alltid såklart.
Veckans spaning
Enligt en källa på juristlinjen vid Stockholms universitet har det nu, hos de yngre studenterna i 20-årsåldern, blivit “inne” att ta handskrivna anteckningar under föreläsningarna. Det rör sig om en generation digital natives vars skolgång präglats av digital teknik och datoranvändning i stor utsträckning. Trendbrott? Pendelrörelse?
Det här har jag anmält mig till
För att bygga min egen motståndskraft mot informationspåverkan har jag anmält mig till Internetstifelsens event Källkritikens dag 2024. Enligt inbjudan kommer deltagarna att få:
Ta del av erfarenheter och lärdomar från verksamheter som drabbats av desinformationskampanjer
Få kunskap om hur falska berättelser om verkligheten sprids på nätet
Lär dig mer om hur informationspåverkan från främmande makt ser ut och varför
Eventet är helt digitalt och du kan anmäla dig här.
Får man prata genus även fast det inte är coolt längre?
Att diskutera genusfrågor och jämställdhet tycks ha hamnat på utelistan när de auktoritära vindarna blåser över världen. Nu finns det inget amerikanska storpoddare som Joe Rogan irriterar sig mer på än människor som är “woke” och våldtäkts- och trafficking-åtalade Andrew Tate inspirerar unga killar.
Men det har ju inte alltid varit så här. För tio år sedan startade vi Tackanej - ett initiativ mot helmanliga paneler. Ungefär samtidigt började kommunikationsbyrån Intellecta mäta statistik över Almedalsveckans paneldeltagare för att kunna analysera könsfördelningen. Det politiska partiet Feministiskt initiativ med Gudrun Schyman i spetsen var nära att väljas in i riksdagen och de flesta övriga partier kände sig tvungna att prata jämställdhet i sina almedalstal samma år för att möta väljaropinionens intresse.
För mig har genusglasögonen suttit på sedan dess och när jag såg bildspråket i Dagens Nyheters artikel om det senaste resultatet var det svårt att inte reagera.
Chefredaktör, redaktionschef och vd var positionerade på ett stereotypt manligt respektive kvinnligt sätt - detta sagt med den största respekt för dessa personers yrkesgärning.
I Genusfotografen Tomas Gunnarssons bok Bilder som förändrar världen listas “Män som sitter med benen brett isär (så kallad ”manspreading”), medan kvinnor sitter med benen ihop eller korsade.” som nummer nio av de 10 mest vanliga genusklyschorna i bilder.
Senare samma dag publicerades en annan bild till samma artikel. Kanske var det fler än jag som reagerade.
Valet av bildspråk och att reagera på det kan tyckas som en petig detalj, men det fick mig ändå att tänka på den där tiden när de här frågorna var i strålkastarljuset på ett annat sätt.
Enligt min erfarenhet sker all utveckling i pendelrörelser. Man går två steg framåt och ett tillbaka. Sedan vänder det igen. Det gäller progressiva krafter och det gäller tyvärr också regressiva krafter.
Men när det är som mörkast brukar jag försöka tänka att pendeln bara är nere och vänder inför att ta ytterligare två steg framåt.
"Nästintill alla som står i rampljuset har velat göra det av en eller annan anledningen. Det gäller inte bara oss vanliga påfåglar utan också industripampar, religionspåvar eller politiker. De är publika för att de strävat efter att bli det. Ofta är de män och alla blev de en gång inte bekräftade på det sätt de ville och behövde. Och detta är förstås ett krux i vår värld, att dessa obekräftade, narcissistiska och ofullkomliga pojkar gör upp spelplanen. För nu i alla fall. Kan jag uppmana till mer egocentrerad alfanarcissism hos kvinnorna månne? Det skulle utjämna. I alla fall, fåfängan är tydligen en seglivad fågel, för nu sitter jag här."
– Johan Renck, Sommar i P1 2016.
KOMMUNIKATIONSSKOLAN
Under vinjetten Kommunikationsskolan presenterar jag i varje nyhetsbrev en gammal eller ny text med fokus på erfarenheter och tips inom kommunikation. Först ut är en genomgång av hur det går till att vara inbjuden som expert i ett nyhetsprogram, något jag varit vid flera tillfällen och av olika skäl.
Så går det till att vara expert i tv - del 1/2
Första gången jag satte min fot i en tv-studio var när jag själv stod bakom kameran. Under studietiden arbetade jag extra som fotograf på en av TV4:s lokalstationer. Jag jobbade både med att sköta studiokameror i direktsändning och att följa med reportrar ut för att göra lokaljournalistik på fältet.
Studio-vanan har jag fått användning av när jag senare i min karriär fått agera talesperson eller expert i olika media-sammanhang. Som branschexpert, journalist, eller kommunikatör har jag ofta blivit tillfrågad om att uttala mig kring olika trender och fenomen.
Vad händer inför och efter en tre minuter lång medverkan i ett större nyhetsprogram? En så kallad “insitt”.
Det som syns i rutan är ju lite av ett konstruerat samtal. Upplägget för att vara gäst i olika nyhetsprogram är ganska lika, oavsett vilken radio- tv- eller webb-tv-sändning det handlar om.
Så här går det ofta till när det handlar om att medverka i ett större nyhetsprogram men en hyfsat ambitiös redaktion:
Man får under dagen ett samtal eller ett sms från en researcher eller redaktör som 1. Beskriver att de ska göra ett inslag kring ett visst ämne och frågar om jag 2. är tillgänglig för att vara med i direktsändning, ofta samma kväll (logistiken är ofta avgörande, då det är ont om tid och redaktionen vill säkra upp att man faktiskt kan vara med och ta sig till studion, alternativt vara med via länk eller telefon - mer vanligt inom radion).
Vid det första samtalet gör researchern en så kallad förintervju och ställer frågor som liknar de som kommer ställas under det riktiga inslaget i nyhetsprogrammet. Här resonerar man ofta om lite olika spår och vinklar för att hitta en kärna med ett tydligt budskap. Eftersom det är så ont om tid för intervjun i sändningen (ofta max 3 minuter) är det viktigt att snabbt komma till poängen. Vanligtvis hinner programledarna inte ställa mer än 3-4 frågor innan de rundar av och sändningen fortsätter.
Efter samtalet börjar jag fundera på vad jag tycker är viktigt att få sagt, med erfarenheten att hälften av det ändå inte kommer att rymmas på den korta tiden. Jag jobbar vidare med andra saker under dagen, men har mentalt börjat förbereda mig för sändningen senare på dagen.
Programledaren hör av sig under dagen (händer inte alltid) för att prata igenom ämnet en gång till. Ofta har hen fått ett antal frågor från researchern som nu ställs till mig ytterligare en gång. Det här skapar en trygghet hos båda parter kring vad diskussionen/intervjun kommer att handla om och vilken sorts svar jag kommer att ge i direktsändningen.
Programledaren eller researchern tar mina adressuppgifter och beställer en taxi till ett specifikt klockslag med marginal för att jag som gäst ska hinna till tv-huset och bli sminkad samt eventuellt hinna försnacka lite med programledaren på plats.
Jag tar på mig kläder utan synliga logotyper (framförallt om det är public service) samt ej vitt eller med täta mönster, vilket kan störa bilden.
Taxin hämtar mig hemma (om det är en kvällssändning) eller där jag råkar befinna mig och tar mig till tv-huset/tv-studion där en person möter upp mig i receptionen och tar mig till sminket. Som man utan hår går sminkningen snabbt. Min erfarenhet är att TV4 lägger mer tid på smink och hår rent generellt jämfört med SVT. TV4:s gäster blir helt enkelt fixade lite mer, framförallt kvinnliga gäster. Det är förstås ingen slump utan ingår i kanalens visuella profil.
Efter sminkningen tar jag plats i lobbyn/väntrummet. Där brukar det alltid sitta andra gäster som ska vara med i programmet och ibland småpratar man lite innan. Ska man vara med i en paneldiskussion kan det finnas en fara i att prata av sig för mycket med de andra före sändningen. Försöker då att prata om allt annat än just ämnet vi är där för att diskutera.
I nästa nyhetsbrev får du reda på hur det känns när livesändningen är igång och vad som händer efter medverkan.
Observera att ovanstående gäller en medverkan som expert och inte som en granskad aktör. Det är fråga om att uttala sig utifrån egen erfarenhet och det kommer inte handla om någon sorts ansvarsutkrävande.
Dock är det ett väldigt bra övningstillfälle för de lite mer kritiska intervjusituationer som skulle kunna hända vid ett annat tillfälle.
Tack för att du läste premiären av mitt nyhetsbrev!
Jag är så otroligt tacksam över de snart 500 prenumeranter som valt att börja prenumerera samt för ett något mindre antal som även valt att bli betalande prenumeranter.
Har du något du skulle vilja att jag skrev mer om? Eller andra tankar om innehållet? Tveka inte, kontakta mig direkt. Jag älskar att få feedback eftersom jag då känner att jag får kontakt med dig som läser.
Mitt mål är att i varje nyhetsbrev ge dig:
Tips och strategier för dig som jobbar med kommunikation.
Analyser kring aktuella händelser utifrån ett kommunikationsperspektiv.
Personliga reflektioner, debattinlägg och åsikter om bransch- och samhällsfrågor.
Nyhetsbrevet kostar pengar för mig att producera men är gratis att läsa. Om du gillar det jag gör får du gärna stötta mitt arbete genom att bli betalande prenumerant.
Anmäl dig eller ändra din prenumeration direkt här på Substack.
Ses nästa vecka!
/Fredrik
Så stark start! Heja!!! Texten om TikTok väckte tankar. Får spinna vidare dom i ett eget inlägg någon gång 😊